(O)botligt sjuk?

2012
skulle bli året då jag blev diagnostiserad och intalad att jag hade den
obotliga och autoimmuna sjukdomen Hypotyreos. Jag skulle få äta Levaxin livet
ut och kanske kunde sjukdomen även dra med sig andra autoimmuna följdsjukdomar
fick jag veta. Tiden innan hade varit kantad av läkarbesök och provtagningar,
både på akuten och vårdcentralen.

Någon
gång på våren 2012 hade jag outhärdliga smärtor som främst var relaterade till
bröstkorgen och ibland övermannade de mig helt. På akuten tog man EKG och alla
andra möjliga prover, men inga tecken på vare sig hjärtinfarkt,
lunginflammation eller annat man inledningsvis hade misstankar om kunde
påvisas. Jag skickades hem med starka värktabletter och fick besked om att jag
kanske hade något reumatiskt. Sommaren närmade sig och symtomen tilltog.
Förutom bröstsmärtorna hade jag värk i leder, tappade hår och jag var
fruktansvärt trött. Voltaren och Ipren var det som dämpade symtomen bäst och
under flera månader gick jag på högsta dosen dagligen för att kunna stå på
benen och fungera någorlunda normalt.

Mitt största fokus den sommaren var att lindra och bedöva den alltmer enträgna
smärtan. På sensommaren sökte jag återigen läkarhjälp på en närliggande
vårdcentral, vilka påbörjade en grundlig undersökning. Det togs en massa prover
och svaren fyllde flera A4 sidor. Veckan efter ringde läkaren och gav mig
beskedet att jag hade drabbats av den obotliga autoimmuna sjukdomen – Hypotyreos.
Jag var glad över att de äntligen hittat något så jag kunde få bättre medicinsk
hjälp. Jag blev ordinerad Levaxin och läkaren lät meddela att jag skulle få äta
dessa mediciner livet ut.

– Ja, det är så det ser ut
vid dessa sjukdomar,
fick jag till mig.

Eftersom jag vid det laget hade varit yrkesverksam som medium och healer i fem
år, kändes det lite skamset för att jag hade egna smärtor jag inte kunde bli
fri ifrån. För det jag själv förespråkar och lagt min tilltro till, är att det
inte finns annat än ”temporära tillstånd” och att allt kan helas och läkas. Jag
hade ju själv varit med om klienters läkningar från de mest omöjliga sjukdomar,
värk och symptom. Av den anledningen drog jag mig för att berätta om mina egna
bekymmer i den delen.

Under
åren som gått sedan dess att jag blev diagnostiserad, ifrågasatte jag inte
läkarens ordination av min medicinering något nämnvärt. Jag var rädd för att
symtomen skulle komma tillbaka och jag fortsatte därför ta Levaxin med regelbundna
kontroller av mina värden.

Tidigt
på våren 2016, träffade jag en man som skulle komma att bli min sambo. Ganska
snart blev jag medveten om att Stefan hade stora kunskaper om healing och
praktiserade lite på egen hand. Han hade ingen utbildning på området, utan var
helt och hållet självlärd. Vi pratade en del om healing och så småningom kom vi
in på att jag åt mediciner för Hypotyreos. Han tyckte det var lite märkligt
ihop med min yrkesverksamhet och berättade om sina egna erfarenheter kring att hela
sig själv och rekommenderade mig att sluta med medicinerna. Och om jag ville
kunde han vara ett stöd under helandet och jag kunde även få healing om jag
ville. Det gjorde mig förstås nyfiken och inspirerad av hans förmåga till
självläkning, vågade jag med tiden ta klivet ur medicineringen. Men, jag hade
nog inte vågat det utan Stefans stöd och hjälp. Läkarens ord: ”Du har en obotlig autoimmun sjukdom som du
måste medicinera resten av ditt liv”
upprepade sig som ett mantra
emellanåt, men när jag märkte att symtomen inte alls kom tillbaka så som jag
fasat för och dessutom avtog allt eftersom, blev jag mer och mer medveten om
att jag inte behövde lyssna på den rösten, utan istället lita på vad min kropp
förmedlade, enligt Stefans uppmaningar.

För
att kunna ha någon form av bevis på hur min kropp reagerat efter att jag slutat
med medicinerna, lämnade jag nyligen ett blodprov för att få svart på vitt vad
mina värden nu visade. Var jag frisk eller sjuk enligt läkarvetenskapen?
Eftersom endast jag och Stefan visste att jag slutat med medicinen och jag
ville få ett utlåtande utifrån läkarvetenskapens tro, sade jag att jag
fortfarande åt mina mediciner. Bara någon dag senare damp ett välbekant kuvert
ner på golvet genom brevinkastet, med ett meddelande från min läkare: ”Hej! Vi
har fått svar på dina tagna prover, som visade normala värden! Med vänlig
hälsning Dr xx”.

Nu
har jag inte ätit mediciner på snart tre månader och jag känner mig friskare än
någonsin. Med Stefan som katalysator har jag fördjupat mig i min kunskap om
healing genom min egen process och skammen över att jag inte kunde hela mig
själv, har nu istället övergått i en större förståelse av healing och vikten av
att inte blint lyssna på ett perspektiv, utan också våga känna efter vad
kroppen har att säga.

Numera
(o)botligt frisk?

Erika
Andreasson

Nedan kan du kopiera och klistra in länken i din webbläsare och läsa den publicerade artikeln i Tidningen Kulturen…

http://tidningenkulturen.se/index.php/mer/debatt/112-media/22299-o-botligt-sjuk